|
Om utställningen
Denna utställning har sin upprinnelse och startpunkt ur en händelse i februari 2019, en
dimmig morgon på en strandäng i Halland. Jag satt med mitt skissblock och försökte
formulera något om rymden och öppenheten i landskapet med hjälp av några stenformer just
där strandängen mjukt övergår i hav som blir horisont och rymd, och en tät dimma som
ytterligare löste upp alla gränser. Inifrån dimman ett varmt och stilla ljus och plötsligt ett
ögonblicks upplevelse av att allting var genomlyst och transparent och samtidigt ett och
samma, en helhet; stenarna, havet, himmel, marken och jag. En omslutande stillhet. Det var
starkt och omvälvande och fyllde mig med sällhet. För att på något vis bevara detta
antecknade jag följande ord som kom för mig:
“En dimmig morgon vid havet kan jag ana stenars transparens”
När jag långt senare plockade fram skisserna och minnet i ateljén och gjorde de första
försöken att närma mig upplevelsen i bild, kom en ljus och mild färgskala fram och en lek
med stenarnas former. Detta ledde i sin tur till fler bildserier, också de i milda färger och med
stillhet som tema. Eftersom de skiljer sig starkt från den färgstarka bildvärld jag annars
arbetar med lade jag dem åt sidan i väntan på passande sällskap.
Detta sällskap fann jag då jag besökte en utställning av Kerstin-Dahl Norén. Då jag stod inför
hennes skulpturer av sten upplevde jag en stillhet, och en koppling till mina undanlagda,
väntande målningar. Nånting i formernas renhet, enkelhet men också en upplevelse av att
vissa stenar liksom lyste inifrån. Utställningen här blir ett möte mellan mina
temperamålningar och Kerstins stenskulpturer med hopp om att ge rum åt en upplevelse av
stillhet och ljus där materialet och dess sinnlighet får tala.
I vårt samarbete fann vi ytterligare gemensamma nämnare, som detta att lägga stor vikt vid
närvaro under själva arbetsprocessen. Vi delar också en kärlek till själva materialet och låter
oss inspireras av naturen. Och vi tycker båda mycket om den persiske poeten och sufiske
mystikern Rumi (1207 - 1273) som här får avsluta texten och inleda utställningen:
“There is a voice that doesn´t use words
Listen.”
|
