Staffan Johansson - Markbladet 2023-02-01

Till synes harmoniska motiv med solnedgångar, människor och vacker natur pryder Marks konsthall. Inspiration får Staffan Johansson av de gamla konstnärerna från förra sekelskiftet. Men det finns en stor skillnad.– Jag förhåller mig friare till verkligheten än vad de gjorde, säger han.

KINNA Yngsta sonen till den nationellt erkände konstnären Sven-Erik Johansson från Örby, Staffan Johansson, inleder Marks konstgilles utställningsår i Marks konsthall i Kinna. Enligt Staffan själv har han ”sluppit ifrån” att jämföras med sin far i konstnärsskapet.– Vi målar såpass olika så jag har sluppit ifrån det. Men han har ju alltid funnits där någonstans och varit värdefull för mig, säger Staffan Johansson.

Örbykonstnären inspireras av det förra sekelskiftets storheter inom konsten som exempelvis Rickard Bergh, Anders Zorn och Carl Larsson. Solnedgångar och soluppgångar med grönska i bakgrunden. Kan se välbalanserade ut men så anar man något udda. Ett blåmålat ansikte. En stor klump med färg i himlen som liknar något man skulle kunna se på en palett man just torkat av penseln på. Något förstört.

– Jag förhåller mig friare till verkligheten än vad de gamla konstnärerna gjorde.

Jag känner ofta ett behov av att förstöra. Jag säger som konstkritikern Ulf Linde sa någon gång på 90-talet: det är naturalismens idioti att inte tillföra något i en målning, säger han.

En målning saknade färg, tyckte Staffan. Det blev det blåmålade ansiktet i den annars så balanserade bilden med en solnedgång och ett bord med halvdruckna glas. Motivet kommer ifrån ett foto en sommarkväll då Staffan och hans vänner satt och täljde. Men att associera den blå färgen i ansiktet till något, vill han inte.– Nej, jag vill inte göra det. Det får betraktaren göra, säger Staffan.

Kikar man närmare på målningarna i Marks konsthall så dyker det upp något udda i var och varannat verk. Kika på publiksamlingen ”Happy nation”. Det finns två. Vad väntar publiken på? I den ena målningen finns det en person som är vänd ifrån scenen. Det där med att gå emot strömmen tilltalar konstnären.– Kan alla verkligen vara överens och ha samma idéer? Som journalist eller konstnär kan man få stå som betraktare och undra, är det bra detta? Det är intressant, säger Staffan Johansson.

Marie Selenius

marie.selenius@markbladet.se